Spännande hemfärd ifrån Marocko
Delar ifrån dagboksinlägg, skrivet kl 16.25, 21 sep, 2013
Så bar det sedan i väg först mot tågstationen och sedan skulle jag ta en större taxi därifrån till flygplatsen. Jag satte mitt bagage ovanpå taxin där det fanns ett utrymme för bagage. När jag sedan anlände till tågstationen glömde jag ta av bagaget! Jag insåg detta cirka tjugo till trettio sekunder efter att jag hade hoppat av. Då var det redan för sent! Taxichauffören hade redan åkt i väg och jag ser ingen taxi med blå bagage på taket. Första reaktionen var nu ren och skär panik. “Nej, nej, nej, nej, nej!” skrek jag högt och hela kroppen skakade. Planet gick om cirka 2-2.5 timmar. Jag såg framför mig hu min taxi irrade runt i storstaden Fès. Jag tittade frenetiskt runt och försökre utvärdera hur stor chansen var att han återvänder. Jag frågade en kille. “Det beror på” blev hans svar till om hur stor sannolikheten var att taxin kommer tillbaka. Jag valde att tro på den goda människan och jag hade träffat så många vänliga människor i detta land som hjälpt mig att kunna göra det. Så jag trodde han skulle komma tillbaka. Om han nu upptäcker att min väska ligger på bagageutrymmet på taket det vill säga!
Ytterligare en man kom fram till mig och frågade om jag ville ta en taxi. Jag tydde mig till honom och berättade för honom vad som hade hänt på tafflig franska. Tack gud för franskan för övrigt. Han tog mig bestämt men snällt i armen och vi gick bort till hans kollegor. Han förklarade situationen för de andra. Alla engagerade sig och han berättade att jag var tvungen att ta mig till polisstationen. Jag sa att jag ville vänta ett slag till, ifall att mannen återkom. Det gick han inte med på. “Nej du måste åka nu! Han arbetar. Du åker med honom där. 30 dirham blir det.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg hur alla som stod där bara framför mig bara ville mig väl. Så jag satte min tro helt till dem. Mannen som körde mig till polisstationen var så vänlig och förstående. I taxin bad jag till Gud, till Allah och det gav mig faktiskt tro och hopp att allt skulle ordna sig. Ordnar sig gör det alltid, bara på lite olika sätt. Jag insåg att jag hade tur som hade kamera, dator och pengar i tygpåsen. Passet och biljetten låg dock i väskan. Vilket innebar att jag skulle vara tvungen att boka ny flygbiljett, ta mig till svenska ambassaden som troligtvis skulle finnas i Rabat. Jag hade mina bilder. De snälla människorna utanför tågstationen och chauffören som kört mig dit hjälpte mig att känna mig trygg i situationen som jag befann mig i.
På polisstationen satt chauffören och väntade på mig medan jag på franska/engelska förklarade för männen om den lilla informationen som jag hade. Jag hade inget nummer på taxin, inget nummer på nummerplåten, ingen mobil att ringa till. Jag betvivlade starkt att jag skulle kunna känna igen taxichauffören på ett foto. Det såg dystert ut. Jag fick prata med en kvinna i telefon som talade engelska eftersom att min franskan inte räckte gott till att förklara alla detaljer. Efter det samtalet började min chaufför att le och nästan skratta. “Du har haft tur!” Säger han. Jag förstod inte, men anade att det löst sig, men vågade inte tro det. Jag frågade försiktigt vad det var som hade hänt. Den andra taxichauffören var redan på väg hit berättade han. Jag blev så otroligt lättad och kände en sådan tacksamhet. Jag ville tacka gud. Jag tackade alla på polisstationen flera gånger om och tog i hand. När chauffören kom tackade jag honom också, gav honom 20 dirham och sedan körde den andra killen med den stora taxin mig till flygplatsen. Han körde som en galning, allt för att jag skulle hinna i tid. Jag insåg att marginalerna fortfarande var på min sida. Men det gällde att jag skulle vara snabb när jag väl kom fram till flygplatsen. Jag tackade min gode chaufför igen och vi satt och småpratade lite och hade verkligen kemi, vi två. När vi kom fram till flygplatsen tog han min väska och följde med mig in till flygplatsen. Jag gav han 20 euro och sedan insåg jag att jag skulle komma att hinna trots allt. Så nu sitter jag här på flyget hem igen, tacksam.
