Exige la abolición de la censura homosexual en Rusia

Una petición que escribí hace algunos meses como deberes sobre un tema que sigue siendo muy relevante.
-----------------

Hace unos meses el primer ministro de Rusia, Vladimir Putin firmó la ley que castiga difundir “propagand homosexual” en el país. El texto legislativo tiene una vaga definición y nadie sabe exactamente como esta decisión va a afectar a la comunidad LGTB del país. No obstante, según los activistas gay en Rusia, aunque la ley aparece enunciada como una herramienta de las autoridades para proteger a los niños de los homosexual, la ley tendrá la función en práctica de impedir a los homosexual manifestarse, organizar actos políticos, protestas y utilizar los medios de comunicación para difundir su mensaje, si estos actos proporcionan una imagen neutral o positivo de ser gay. Desde ahora, cualquier símbolo gay o indicio de homosexualidad será sancionado.

Ahora viven los homosexuales con el miedo de ser castigados, por ser abiertos con orientación sexual en público. Esta ley aprobada significará que un aumento del estigma de ser gay producirá aun mayor aislamiento en un país donde homosexualidad es considerada una enfermedad entre la gran mayoría de la población.

Firma esta petición y ayúdanos a pedir al gobierno ruso derogar esta ley.

 
 

Guía turística a Kauna, Litaunia

Lituania probablemente es el país más desconocido entre los países bálticos. Sus vecinos, cuyas culturas se parecen mucho a la de Lituania, son países más populares entre los turistas.

Una explicación podría ser el hecho de que las capitales de Estonia y Letonia están situadas en la costa mientras Vilna, la capital de Lituania, está situada al borde de la frontera bielorrusa. Me atraía más ir a Lituania, que era más un territorio desconocido en comparación con sus vecinos, que son destinos populares entre los suecos.

Quería saber cómo era un país que es miembro de la Unión Europea y que es, por un lado, una joven democracia que se ha transformado a una sociedad moderna y que, por otro lado, todavía tenía que luchar contra la pobreza que todavía afecta a una gran parte de la población. También había leído de la implantación de la ley contra “homopropaganda” que habían introducido hace más o menos 5 años. La influencia católica que estaba vinculada con la ley y la homofobia aceptada entre los ciudadanos también era una cuestión que me parecía interesante.

Toda esta información despertó mi interés por este país báltico. Cuando vi una oferta por internet de que podría ir al país por aproximadamente 20 euros, ida y vuelta, simplemente me pregunté; ¿por qué no?

Semanas después aterricé en el aeropuerto de Kauna, la segunda ciudad de Lituania. Cuando entré en la sala de llegadas, tuve la sensación de que me había trasladado en el tiempo, quizás a los años sesenta. El interior del aeropuerto simple, el marcador de las llegadas antiguo y la naturaleza fuera del edificio que se parecía a la de Suecia; todo esto me impactó mucho. Las combinaciones entre todos estos sentimientos que me golpearon, me provocó a la vez, una emoción de temor y fascinación. Mi corazón empezó a latir con una frecuencia más alta y estaba vivo. 

Como Lituania todavía es un país relativamente pobre, los precios son muy favorables para el turista. Te permite disfrutar de tener la posibilidad, de por fin, en tus vacaciones, ir a los mejores restaurantes sin que te cueste un riñón. No vayas a los restaurantes occidentales donde la comida se parece a la comida de tu país materno. Siempre es más interesante probar la comida de la región en la que estás, ¿no? Uno de los lugares mas populares para comer y beber en Kaunas está en los alrededores del barrio antiguo de Senamiestis. “Miesto Sodas” es considerado uno de los restaurantes mejores de la ciudad. Es una alternativa que puedo recomendar. Los camareros llevaban trajes tradicionales y había un ambiente muy hospitalario. La comida se parecía a la comida tradicional de Suecia. Sirvieron comida del campo; simple, saciante y rica . Una parte del plato consistió en carbohidratos, otra carne y otra verduras. Era el tipo de comida que supongo que mis antepasados comían cada día después de trabajar en la granja todo el día hasta tarde, “el modelo del plato” en la granja todo el día hasta tarde.

Sólo estuve en Kaunas durante algunos días. Sin embargo, estos días fueron suficientes para hacerme una pequeña idea de la ciudad y orientarme bien. Aunque es la segunda ciudad del país, es pequeña y compacta. En poco tiempo podía orientarme sin dificultades en los barrios más céntricos.

 

Caminando por el centro de la ciudad vi edificios y esculturas modernas. El paseo Laives Aleja es un ejemplo de ello. Es la principal calle comercial de la ciudad. Es un paseo impresionante lleno de influencias occidentales como restaurantes de comida rápida. A un tiro de piedra te encuentras con el barrio antiguo de Senamiestis con arquitectura similar a cualquier barrio antiguo en Europa. No fue una experiencia extraordinaria caminar por sus calles sino una experiencia muy agradable. Cuando me alejé del centro me encontré con otra, nueva sensación; con la que completé mi imagen de la ciudad. Vi casas viejas agrietadas, muros derruidos, fachadas descoloridas y muchos años de historia, y con la impresión de estar ante los restos de un pasado soviético del que el país parece querer escapar. Más tarde me encontré aún más con la impronta histórica que siempre parecía presente y que había formado este lugar.
Si por un instante dejas a un lado la ruta convencional turística, vas a quedarte con una visión más integral.

 

Visité la iglesia “Prisikėlimo bažnyčia”, la iglesia de la resurrección de Jesús, un sitio marcado por la historia.
La idea de construir la iglesia surgió en 1918. La iglesia llegaría a ser un homenaje al Señor para expresar el sentimiento de gratitud que se sentía después de que el país había conseguido su independencia.
Por las expensas elevadas, el diseño final no fue aprobado sino hasta en 1933. Cuando se había alcanzado el punto en que la obra casi estaba finalizada, la Segunda Guerra Mundial estalló. Durante la ocupación de los nazis, las autoridades usó la iglesia como un almacén. Después de la guerra y al comienzo de otra ocupación, esta vez de la Union Soviética, el gobierno confiscó la iglesia. Stalin mandó que se transformara la iglesia en una fábrica de radio. Después del despertar nacional en 1988 y poco después, con la liberación de la opresión soviética con el proceso de independencia, se podía empezar el trabajo de finalizar la construcción. En 2004 se había acabado las últimas restauraciones de la iglesia.

 

Antes de irte a Kauna o a otra parte del país sería aconsejable que leas textos sobre la historia del país así que puedes percibir y asimilar lo que encuentres y captar el momento. Si te interesa más la historia, hay un museo de la historia del país enfocado en las guerras que han sufrido. El museo se llama “Vytauto Didžiojo karo muziejus” que se puede traducir a “Vytautas el gran museo de guerras”. La entrada costó entre 50 céntimos y 1 euro si no recuerdo mal. Fuera del museo hay un monumento en conmemoración a las víctimas de la resistencia durante la ocupación soviética.

 

 Si te interesa el arte, hay varias exposiciones temporales en la ciudad. Cuando estuve en Kauna fui a una exposición que estaba dentro de la torre del castillo de la ciudad. Había esculturas y pinturas del famoso equipo de baloncesto del país; el Zalguiris Kaunas, que parece ser una institución en Europa, por lo que mis amigos deportistas después me han contado. Otra exposición que visité fue la del museo del diablo. La exposición cuenta como se ha interpretado el papel del diablo de acuerdo a historias específicas,desde el pasado hasta hoy, tanto en Lituania como en el resto del mundo. En el museo reside la colección más grande de objetos vinculados con el culto al diablo.

 

Kauna es una ciudad para perderse en el ambiente del pasado y lo moderno, para embeberse, comerse, las impresiones que te induce.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Robert har tappat bort sitt kärleksbarn

Robert var i parken med sitt älskade lilla barn. 
Plötsligt försvann Roberts älskade barn och Robert tittade oroligt runt omkring sig. 
 "Öhhhhh! Mitt barn, min baby! Var är döö?? Du får godis när vi kommer hem, kom då! Nämön, öhh, oj, oj, oj. Vad kan hända nu då?"
"Tönk så öh han borta för alltid... herregud, vad gör jag?"
Efter att ha letat i flera timmar så lägger sig Robert ner för att vila, helt utmattad. Han är utom sig av rädsla för vad som kan ha hänt hans kärleksbarn.
"Öhhhhh! Jög örkar inte merr...."
"Öh..."
Robert orkade till slut inte att hålla ögonen öppna och faller i sömn.
 

Con constancia se gana el cielo

Durante un año y medio he bombardeado a los políticos de mi ayuntamiento en Suecia con mensajes exigiendo que aprueben que la gente pueda entregar sus propias propuestas políticas. Primero hablé con el director del consejo que no era la persona más complaciente de nuestro mundo. Según el, esto no sería necesarío porque no habría suficiente participación ciudadana. Por el contrario, yo pensaba que mi propuesta permitiría que la gente pudiera involucrarse más facilmente.
Mientras, seguía intentando influir a otros políticos y al final, ayer aprobaron una moción que pusieron los socialdémocratas en una asamblea.  
Me siento contento y orgulloso de que el ayuntamiento vaya por buen camino, hacia un sistema más democrático en el cual se valora las opiniones e ideas de los ciudanos. 
 
 
 

Medborgarförslag

Under ett och ett halvt års tid har jag lobbat för att medborgarförslag skall införas i Båstads kommun. Jag pratade först med den icke så tillmötesgående ordförande i kommunfullmäktige som inte verkade vilja lyfta ett finger och som bland annat skyllde över frågan på ett bristande engagemang bland kommuninvånarna. Bättre respons fick jag dock ifrån andra politiker - Miljöpartiet tog först upp frågan, vilket tyvärr inte ledde någonstans. Senare tog Socialdemokraterna upp tråden om medborgarförslag igen och igår röstades deras motion igenom. 
Jag är glad och stolt över att ha kunnat påverka kommunen i rätt riktning, mot en mer demokratisk kommun där kommuninvånarnas åsikter och idéer värdesätts på allvar.
 
Detta meddelandet gjorde mig väldigt glad:
 
"Hej Axel!
Idag på Kommunfullmäktige gick motionen igenom om medborgardialog. Gå in på kommunens hemsida och titta på dagens möte ärende nr 9. Jag nämner ditt namn att motionen kom till efter ett mail från Axel:)
Ha det bra och nu kan du skicka in medborgarförlag.
MVH Ingela (S)"

Minnen ifrån Umas första resa till Marocko

 jag tog en bild på mig själv i limon när ryan gosling köpte lite take away frappe!!!!!
 en mindre rolig sak hände när vi besökte den välkända piccadilly circus!! FEMTI GRADER VAR DET!!!
 en okänslig paparazzi fångade mitt svaga ögonblick. "men sluta då!! ser ni inte att hon behöver hjälp?!" skrek ryan medan hans chaufför ringd ambulansen
 jag har inte berättat detta för er tidigare pga min obotliga ödmjukhet men jag är faktiskt världsbäst i henna design!!!!
 besökte den välkända "gula krukan"!!!!! svårt att fånga på bild hur fantastiskt fascinerande den faktiskt är!!! rekommenderar er alla VARMT att åka till marrakech och bevittna krukan IRL
 fina pojkar fanns där med!!!!!! oj o jo j   j j j jj j j j j hå hå!
 

Marocko del 5 - Chefchaouen

 En dag så åkte jag ut till staden Chefchaouen - Den blå staden. Trots att det tog runt fyra timmar att ta sig dit ifrån Fès så var det verkligen värt det. Denna utflykt var bland det bästa på hela resan, det var så vackert. Det var en avslappnad miljö i staden, försäljarna var lugnare och stadskärnan var mer kompakt och överskådlig. Den vackra arkitekturen var nog dock den största behållningen. Nedan så kommer ni nog förstå varför.
Ingången till medinan.
 Chefchaouen ligger i nordvästra Marocko. Jag blev förvånad över hur många som talade spanska i staden. Här talade man mer spanska än franska tror jag. Detta beror ju dels på närheten till den iberiska halvön och Spanien men framför allt på att denna del av landet varit ockuperat av Spanien.
Jag avnjöt en härlig kofta.
 
En ung konstnär satt och knåpade på sitt verk.
 
 
 
Jag började att bestiga ett litet berg för att komma upp till toppen där det låg en spansk moské, för att få utsikt över staden.
På väg upp för berget så frågar en ung kille mig vad klockan är. Denna konversationen fortsätter sedan och han följer med mig upp emot berget fastän jag inte bett om sällskap. Jag anar att han vill ha pengar senare för att han har "guidat" mig. 
 Väl uppe vid den spanska moskén så försöker han övertala mig till att gå med honom till han och hans familjs hus för att se på dera marjuanaplantage. Jag tackar vänligt men bestämt nej till det. Hade även läst på internet att de fungerar så, att en del lurar med turister hem till sig och sedan nästan hotar de folk till att handla knark av dem. 
Det fanns många mysiga katter!
Nu blir det farligt! En galen kvinna eller man springer rakt emot mig! Hjälp!
Jag märker ingenting och hen närmar sig med stormsteg!
 Den historian lämnar vi öppen och tittar istället in den här pojken som suger med sin blick!
 Akrobatiska ungar fann jag med. Titta på den lilla pojkvaskern! Han var duktig.
 Otra puerta dedicada a Manel. - Yterliggare en fin port dedikerad till Manel.

Mer än ett språk: Spanien

Det finns många människor i Sverige som inte har vetskapen om att det faktiskt existerar 4 olika språk i Spanien. Dessa är galiciska som talas i Galicien, baskiska som talas i Baskien, katalanska som talas i Katalonien (där jag bor) och slutligen kastiljanska - eller spanska som man oftast kallar det för i Sverige. En del hävdar även att valencianskan i Valencia är ett eget språk andra att det är en dialekt. Än så länge är valencianskan i vart fall inte erkänt som ett eget språk. 
 
 UR har gjort ett bra program om Spaniens språk och hur den politiska situationen ser ut gällande de olika språken - ett minst sagt känsligt ämne, inte minst här i Katalonien där jag bor.
http://urplay.se/Produkter/176556-Mer-an-ett-sprak-Spanien
 
Kataloniens flagga.
 
 
 
 
 

Spännande hemfärd ifrån Marocko

Delar ifrån dagboksinlägg, skrivet kl 16.25, 21 sep, 2013

Så bar det sedan i väg först mot tågstationen och sedan skulle jag ta en större taxi därifrån till flygplatsen. Jag satte mitt bagage ovanpå taxin där det fanns ett utrymme för bagage. När jag sedan anlände till tågstationen glömde jag ta av bagaget! Jag insåg detta cirka tjugo till trettio sekunder efter att jag hade hoppat av. Då var det redan för sent! Taxichauffören hade redan åkt i väg och jag ser ingen taxi med blå bagage på taket. Första reaktionen var nu ren och skär panik. “Nej, nej, nej, nej, nej!” skrek jag högt och hela kroppen skakade. Planet gick om cirka 2-2.5 timmar. Jag såg framför mig hu min taxi irrade runt i storstaden Fès. Jag tittade frenetiskt runt och försökre utvärdera hur stor chansen var att han återvänder. Jag frågade en kille. “Det beror på” blev hans svar till om hur stor sannolikheten var att taxin kommer tillbaka. Jag valde att tro på den goda människan och jag hade träffat så många vänliga människor i detta land som hjälpt mig att kunna göra det. Så jag trodde han skulle komma tillbaka. Om han nu upptäcker att min väska ligger på bagageutrymmet på taket det vill säga!

Ytterligare en man kom fram till mig och frågade om jag ville ta en taxi. Jag tydde mig till honom och berättade för honom vad som hade hänt på tafflig franska. Tack gud för franskan för övrigt. Han tog mig bestämt men snällt i armen och vi gick bort till hans kollegor. Han förklarade situationen för de andra. Alla engagerade sig och han berättade att jag var tvungen att ta mig till polisstationen. Jag sa att jag ville vänta ett slag till, ifall att mannen återkom. Det gick han inte med på. “Nej du måste åka nu! Han arbetar. Du åker med honom där. 30 dirham blir det.” Jag gjorde som jag blev tillsagd och såg hur alla som stod där bara framför mig bara ville mig väl. Så jag satte min tro helt till dem. Mannen som körde mig till polisstationen var så vänlig och förstående. I taxin bad jag till Gud, till Allah och det gav mig faktiskt tro och hopp att allt skulle ordna sig. Ordnar sig gör det alltid, bara på lite olika sätt. Jag insåg att jag hade tur som hade kamera, dator och pengar i tygpåsen. Passet och biljetten låg dock i väskan. Vilket innebar att jag skulle vara tvungen att boka ny flygbiljett, ta mig till svenska ambassaden som troligtvis skulle finnas i Rabat. Jag hade mina bilder. De snälla människorna utanför tågstationen och chauffören som kört mig dit hjälpte mig att känna mig trygg i situationen som jag befann mig i.

På polisstationen satt chauffören och väntade på mig medan jag på franska/engelska förklarade för männen om den lilla informationen som jag hade. Jag hade inget nummer på taxin, inget nummer på nummerplåten, ingen mobil att ringa till. Jag betvivlade starkt att jag skulle kunna känna igen taxichauffören på ett foto. Det såg dystert ut. Jag fick prata med en kvinna i telefon som talade engelska eftersom att min franskan inte räckte gott till att förklara alla detaljer. Efter det samtalet började min chaufför att le och nästan skratta. “Du har haft tur!” Säger han. Jag förstod inte, men anade att det löst sig, men vågade inte tro det. Jag frågade försiktigt vad det var som hade hänt. Den andra taxichauffören var redan på väg hit berättade han. Jag blev så otroligt lättad och kände en sådan tacksamhet. Jag ville tacka gud. Jag tackade alla på polisstationen flera gånger om och tog i hand. När chauffören kom tackade jag honom också, gav honom 20 dirham och sedan körde den andra killen med den stora taxin mig till flygplatsen. Han körde som en galning, allt för att jag skulle hinna i tid. Jag insåg att marginalerna fortfarande var på min sida. Men det gällde att jag skulle vara snabb när jag väl kom fram till flygplatsen. Jag tackade min gode chaufför igen och vi satt och småpratade lite och hade verkligen kemi, vi två. När vi kom fram till flygplatsen tog han min väska och följde med mig in till flygplatsen. Jag gav han 20 euro och sedan insåg jag att jag skulle komma att hinna trots allt. Så nu sitter jag här på flyget hem igen, tacksam.   

En taxi som denna var det som jag åkte med när jag glömde bagaget på det lilla utrymmet som ni ser ovanpå bilen.

Bjäre chips

Detta här ovan är Bjäre chips. Har ni inte provat dem så gör det. Finns de inte i din butik - kräv att de köper in Bjäre chips. Värt att nämna är att de inte använder någon palmolja i processen - något många andra chipstillverkare gör och döljer under det mer tvetydiga ordet vegetabilisk olja. För att tillverka palmolja skövlar man regnskog långt borta i fjärran länder. Chipsen är lokalproducerade på svensk rapsolja och så är de ju fantastsikt goda! 
Jag har berättat om de goda chipsen för min käre vän Moa som jag ju umgås mycket med här i Barcelona. Jag hade lovat att ta med mig en påse hem ifrån min lilla resa hem till Sverige. När jag så återvände till Barcelona ville jag så gärna att mina rumskamrater också skulle få smaka lite på chipsen. Det skulle visa sig vara ett stort misstag! De gamarna åt ju upp nästan allt! Kvar blev inte många chipsbitar att bjuda min vän på. De borde ju ha förstått att man inte så gluspskt kan stoppa i sig en delikatess som Bjäre chips ju faktiskt är. Å andra sidan var det glädjande att de uppskattade chipsen ifrån min hembygd som jag är stolt över. De utbrast "Qué rico!", "Son buenísimas!" och andra vackra ord. Nu återstår det enda alternativet för mig att bedja till mina föräldrar att de skickar ner en påse eller två så att Moa kan få smaka på de goda chipsen.

Umas meddelande

Umas desperata meddelande:
"just anlänt till rabet och håller utkik efter dig. var är du axel??? om du ser detta innan 07.00 imorgon kan du komma till hostelet "umas paradise", annars kan vi mötas i marrakech istället(det vanliga stället, på terassen). hoppas jag finner dig snart för killen i bakgrunden raggar som FAN...frågade om jag ville coucher avec han?????? ce soir????? nä fyyy FA-AN"

Åh gud så trist! Jag åker hem i dag till Barcelona. Jag visste inte att Uma var i Marocko. Hon kanske kan träffa Gregor. Han stannar ett par dagar till i Marocko.

Gregor

Jag tänkte nu presentera er läsare för min käre vän Gregor. Gregor är en vän till mig som jag lärt känna genom Uma. Ni förstår Uma och Gregor är vänner. De gick i skolan tillsammans. Gregor är en kille som alltid är glad. Han njuter av livet och försöker alltid att sprida så mycket glädje som han kan. Detta kan dock vara till hans nackdel ibland. Emellanåt så är Gregor glad när andra är arga eller sura. Då blir de ännu argare och surare och på Gregor med! Detta är en typisk konflikt mellan Uma och Gregor. 
Gregor beslöt sig för att åka ner ett par dagar till Marocko för att resa med mig. En dag så begav han sig på egen hand till Rabat när jag ville vara hemma på vandrarhemmet och vila. Gregor fick låna min kamera och kommer i ett inlägg längre fram göra ett gästbloggsinlägg om sin resa. 

Marocko del 4 - Méknès

Jag vaknade upp väldigt sent dagen efter jag varit i Casablanca. Jag kom upp runt klockan ett. Dagen var redan då halvt förstörd tyckte jag, så jag tog det lugnt och passade på att ha en lugn dag på vandrarhemmet. Jag tittade på lite serier och skrev lite dagbok. Detta pågick fram tills att jag fick ett ryck vid femtiden och insåg att jag ju faktiskt måste ta vara på tiden som jag har här i Marocko. Jag beslutade mig då för att bege mig till stationen för att ta tåget till Méknès. Méknès är en stad som ligger en timme norr ifrån Fès, som jag hade blivit tipsad om skulle vara en härlig plats för en dagsutflykt.
När jag anlände till Méknès insåg jag att staden inte var så liten som jag först hade trott. Runt 1 miljon invånare finns i denna stad, nu när jag läser om staden i efterhand. Jag virrade först runt lite i staden utan att få ett grepp om stadens uppbyggnad innan jag beslöt mig för att ta en taxi till ett vandrarhem. 
På vandrarhemmet träffade jag denne unga man. Han är 23 år gammal, heter Emil och kommer ifrån Österrike. I sitt hemland är han lite småkändis. Han ska nämligen runda hela kontinenten Afrika på motorcykel! Enligt han själv så blir han då också den första personen som gör det vid en sådan ung ålder.
Jag lovade att göra lite reklam för hans resa, så här kommer länken till hans hemsida: http://www.emil-adventures.at/ Vi gick ut och åt tillsammans och han berättade för mig om sin resa och tidigare resor som han gjort med motorcykeln. En ytterst sympatisk kille. 
Så här spartanskt bodde vi under natten. Men finns det en säng så är jag nöjd. 
Medinan sett ifrån La nouvelle ville - "den nya staden".

Inne i medinan var komersen i full gång.
 
 
 
 
Moulay Ismail var en herre som hävdade att han var besläktad med Mohammed. Han styrde över Marocko mellan 1672–1727. Under den tiden var Méknès huvudstad i landet innan den flyttades till Marrakech. Detta är ett mausoleum uppfört åt herrn.
 
Esta foto es dedicada a Manuel. Le gustan las puertas bonitas. - Detta fotot är dedikerat till Manuel som tycker om fina portar.
 
 

Moas saknad

Bild: Uma Pärsson
 
Moa sitter hemma i Barcelona och dricker te ur marockansk tekanna. Hon är lite deppig, för hon vill ju också vara i solens land - Marocko. Men Moa har funnits med under min resa, i mina tankar har hon närvarat.

Fredad plats

Frihetens glöd brinner i mitt bröst.
Där berget försvann kommer floden att bestå.
Jag har insett först nu att ljuset i dunkla vatten
äro du. En hamn till den efterlängtade återkomsten.


Marocko del 3 - Casablanca

För två dagar sedan var jag i Casablanca på dagsutflykt. Jag åkte från Fès klockan 04.50. Jag sov stora delar utav den fyra timmar långa tågresan.  

Väl framme i Casablanca så mötte jag upp med min amerikanska vän ifrån New York som jag lärt känna på vandrarhemmet i Fès. Han hade flygit dit och vi hade bestämt att vi skulle mötas upp på ett hotell vid tågstationen.
Vi skulle åka och titta på moskén Hassan II som är världens tredje största moské och som har världens största minaret. På vägen mot hamnområdet där moskén låg så hade vi denna utsikt. Staden verkade väldigt modern och skiljde sig mycket ifrån de andra marockanska städer jag varit i.
Moskén låg nere vid vattnet i ett hamnomåde där det byggdes många nya bostäder och kontor. Vi såg digitalt framställda bilder över hur det skulle se ut i framtiden. Det satsas verkligen på att göra detta område till ett attraktivt ställe, inte minst för turister. 
Moskén låg delvis belägen på vattnet. Detta förklarade man genom att det står i koranen att “Guds tron ligger belägen på vattnet”.  
Minareten var runt 200 meter hög.

Moskén var enormt stor. Det var svårt att ens föreställa sig hur stor den var. 90.000 kvadratmeter stort är komplexet. 115.000 personer får plats till att be inne i moskén. Moskén är den enda moskén i Marocko som är öppet för turister. 4 gånger per dag kan man få en guidad tur av moskén. Inträdet kostade mellan 110-120 dirham, jag minns inte exakt. Innan jag betalade det där inträdet så tänkte jag på att det kanske var omoraliskt att gå in i moskén och indirekt kanske stödja regimen. 6 år tog det att bygga kyrkan, vilket är helt vansinnigt. Allt för att pappa kungen skulle hinna se moskén innan han dog. Miljarder utav svenska kronor kostade att bygga detta som för mig verkar vara rena rama diktatorsskrytbygge. Detta samtidigt som väldigt många marockaner svälter ihjäl på gatan och fattigdomen på många håll är utbred. Många bostäder förstördes också för att göra plats för moskén utan att de som tidigare bodde där fick någon kompensation, utifrån det jag läst.
Under den guidade turen lade mitt kritiska öra märke till att det inte heller talades om varför man låtit resa den här moskén. Kvinnan som guidade oss runt i moskén och berättade endast om hur överflödigt dekorerade den var och hur exklusiva materialen var som man inrett kyrkan med samt en del om moskéns olika funktioner. Jag ville ställa en massa lite mer kontroversiella frågor men jag stillade mig.  
"Hej, hej!" säger jag!
Här står jag och min kamrat Kevin Song ifrån New York.
 
 
Efter vi var klara med vår guidning slog vi följe med en amerikansk tjej ifrån Texas som hade varit ute och rest i världen i runt ett halvår. En vänlig prick med glatt humör. Jag var vrålhungrig och min kamrat Kevin var hungrig han med. Texasbruden var rutinerad som få och tog snabbt upp en karta till ett ställe som hon planerat att besöka. Vi skulle äta "seafood", något jag hade läst om skulle vara väldigt gott och billigt i denna stad, som ju ligger vid kusten. Billigt var det inte på den restaurangen som vi besökte, men det visste vi om att det inte skulle bli och vi var alla med på noterna. 
Räkgratäng! Mumma var det.
Ja det var sannerligen god mat, det har ni förstått nu.
Utanför restaurangen lite längre bort såldes det tagine som verkade fullt så god som maten vi ätit. Vi var dock redan mätta vid det laget.
Jag fick äran att pröva på det spännande arbetat att fiskvifta. Det var lärorikt.
Mina nyfunna kamrater lämnade mig sedan för att bege sig till Marrakech. Jag fortsatte min vandring runt staden.
En storstad högst olik Meknes, Fes eller Marrakech. 
Jag ska avslöja en hemlighet. Inget av filmen "Casablanca" har spelats in i Casablanca. Hela filmen spelades in i USA, merparten i Kalifornien i en studio.
En kyrka som hette Sacré Cœur, precis som den berömda kyrkan i Paris.
 
 
Domstol
Hur liten den här turisthyddan är, är ett tecken på att Casablanca inte alls är ett populärt turistmål. Likaså det faktum att den man som arbetade där knappt kunde engelska och att jag fick stappla mig fram med franskan åter igen. Vilket jag dock gärna gör.
Jag var glad att jag inte lyssnade på alla varningar om att Casablanca är en trist stad som man inte borde åka till. Jag fick se en annan sida av Marocko genom att åka till Casablanca eftersom att staden är så olik de andra städerna jag besökt. Sedan kan man åka hit enkom för den goda maten eller för att beskåda moskén.
 

Marocko dag 2

Hej alla kära bloggläsare!
Nu kommer äntligen bilderna ifrån min andra dag här i Marocko. Den dagen tillbringade jag i Fès.
Detta är en "Petit taxi" och är det allra bästa sättet att ta sig runt i Fès. De kostar mellan 10-15 dirham att ta sig runt med dem i staden. 
 
 
Jag följde med en man som ville visa sin fabrors lilla verkstad där han tillverkade skor utav det läder som man har garvat på ett av alla stadens garverier.
Han visade mig sedan vidare var Fès och Marockos största och mest kända garveri fanns. Här garvade man skinn och läder ifrån bland annat get och kamel. Alla garverierna preparerades först med en grundfärgen som ni ser ovan innan man garvade produkten till önskad färg, med till exempel kobolt för att få skinnet att bli blått. Inga kemikaliska produkter användes enligt mannen som förklarade hur processen gick till. 
 
Staden sett ifrån en restaurangs takterass.
Jag frågade kyparen vad han rekomenderade att jag skulle välja och föjde sedan blint hans rekomendationt. In kommer denna rätt. Rätten bestod av couscous, kyckling och grönsaker inlindat i en friterad deg. På toppen hade man dekorerat med mängder av socker och kanel. Det sistnämnda ingredienserna passade inte alls bra ihop med det andra. Så jag skrapade bort sockret och kanelen. Finns godare maträtter än den här. 
Dettta är den nya delen av staden. I alla de Marockanska städer jag varit i så har de en gammal medina och sedan ett område som kallas för "Ville nouvelle" - Den nya staden, som är uppbyggd under fransmännens protektoratstid.
Man kan se de franska influenserna över allt i samhället...
Detta är ett nybyggt, modernt köpcentrum.
Många utav priserna var betydligt högre än medelsnittspriset i många europeiska städer jag besökt. Jag funderade över vilka enorma klassskillnader det måste finnas i detta land. En tanke som bekräftas även utifrån de texter jag läst om landet. Samtidigt som människor kan shoppa dyrt här, samtidigt finns det så många tiggande, svältande barn och äldre som man sett på gatan. 
På kvällen åt jag och några jag lärt känna på vandrarhemmet Tangine avec poulet uppe på takterassen. Förtjusande gott!
Dessa (alltsom oftast) trevliga människor ifrån USA, Österrike och Australien spenderade jag kvällen med.
På bilden har nu tillkommit tre stycken katalanska brudar och killen till höger i bild som jag hade en liten, så kallad "crush" på. Arian heter han och är ifrån San Francisco. Han berättade om hur världen är liten när han spanat in de där tre katalanska brudarna redan på planet ifrån Barcelona och sedan träffat de igen på vandrarhemmet. Jag vågade inte berätta att jag hade en snarlik historia tillsammans med honom. Jag spanade skamlöst in honom på när han gick ombord på flyget och såg honom sedan i receptionen här på vandrarhemmet. Men det vågade jag inte berätta. 
-------------
Efter att alla hade gått och lagt sig så fick jag lite egentid med Arian. Vi satt och snackade länge och väl och vi bestämde oss för att vi kanske skulle ses igen i Barcelona som han skulle resa till innan han återvände till staterna. 

Heternonormativitet




       Har ni funderat över hur heteronormativ reklam är? Då tycker ju jag du kan ägna en tanke åt det nu. Fundera över om du någon gång ens har sett reklam på tv för en klocka, parfym eller kläder med ett kärlekspar som är av samma kön. Tanken slog mig ytterligare en gång när jag såg den här reklamen på Fès tågstation. Vill du fundera vidare kan du pröva att analysera kvinnosynen inom reklam.
Fler bilder och berättelser ifrån resan kommer inom kort! Redan senare i dag.

Fès

Nu har tiden för tävlingen gått ut och ni får alla skylla er själva för att ni inte deltog! Det fanns faktiskt riktigt fina priser i potten. Men nu ser ni, nu brinner den vinsten inne!
 
Som titeln skvallrar om så var det korrekta svaret Fès.  Fès som är en stad som är belägen i Marocko och som kan skryta med att ha den bäst välbevarade gamla staden i hela arabvärlden och som en händelse så är det också världen största bilfria urbana zon. Staden är ansedd som landets religiösa centrum och många viktiga skrifter som är byggstenar till landets kultur kommer härifrån.
 
Jag vill få sagt att det känns tråkigt att inte Moa och Uma är med mig på denna resa till Marocko. Det kändes lite tomt utan dem i dag. Nåväl.
 
Här kommer bilder ifrån min första dag, med utförliga beskrivningar över dagens händelseförlopp därtill.
Åter en gång åkte jag med flygbolaget Ryanair. Jag har förr vetat om att de är nogrann med vilka mått som handbagaget har och hur mycket de väger. Jag har dock aldrig varit med om att de har varit så strikta som de var denna gången. Att man kan bemöta sina kunder på det sättet som de gjorde i dag är för mig häpnadsväckande. Det var rättså många som blev nekade ombordstigning med det bagaget de hade tagit med sig. En man och en kvinna tog väldigt illa vid sig och började att skrika på personalen. Utifrån vad jag såg så passade deras bagage ganska bra i de behållare man ska sätta bagaget i för att kontrollera att det är rätt storlek. Vidare såg jag hur en man surt fick betala 60 euro för att hans handtag på bagaget stack upp bokstavligen en eller två centimeter för mycket. Han berättade även att han rest många gånger tidigare med samma typ av bagage med just Ryanair. Kontrollanten svarade honom iskallt på ungefär detta sätt: "Ja men denna gången i alla fall så kommer du att behöva fakturera bagaget.". Det kändes mer som att man nästan förföljde sina kunder än servade dem. Jag själv hade tur som för en gång skull inte bar på några kilo övervikt i mitt bagage.
"Ankomst" på franska och på arabiska.
Jag tog bussen in till "La ville nouvelle" som är den nya stadsdelen som byggdes upp under Frankrikes ockupationstid.
Väl framme på vandrarhemmet hälsades jag välkommen på detta trevliga sätt.
Vandrarhemmet.
Vandrarhemmet.
Jag begav mig snart in i Medinans (den gamla stadsdelen) labyrintiska, kringlande gator.
Place R´cif
 
 
 
 
Jag ville gärna gå in i moskén. Jag tittade in lite mot innergården och den islamska arkitekturen såg fantastiskt vacker ut. Icke-troende fick dock inte gå in.
Jag satte mig uppe på en takterrass framför denna fantastiska utsikten över medinan och beställde in en tagine avec poulet - ångskokta grönsaker med kyckling. Två stycken tyskar som hade arbetat som volontärer i ett år i Marocko och deras marockanska vän bjöd in mig till att sitta med dem. De berättade om sitt volontärarbete, hur de hade lärt sig franska och arabiska och inte minst om alla plaser jag borde besöka under min vistelse. Det var väldigt trevligt. 
 
På vägen hem ifrån Medina så gick jag vilse på de krokiga vägarna och frågade flera gånger efter vägen till olika personer. Taxichaufförerna verkade inte heller vilja köra mig trots att jag hade adressen klar. Varför vet jag inte. Så jag fortsatte min vandring vidare och fråga vidare. När jag stannar och förvirrat funderar över vad jag ska göra härnäst vinkar två stycken killar i en bil till mig. De kör sedan upp till mig och frågar hjälpande vart jag ska. Jag förklarar på tafflig franska blandat med så som jag tror att det kanske skulle kunna låta på arabiska vart jag behöver ta mig. De visste var mitt vandrarhem låg! Sakta och vänligt så sa de sedan att de kan köra mig till vandrarhemmet. Pulsen ökade lite och jag övervägde om jag skulla lita på de två killarna eller inte. Det blev extra svårt att avgöra för mig som svensk, med den kulturen jag bär på, där detta i denna situation inte skulle anses som ett gott beslut att säga ja. Den tanken kämpade emot den otroliga villkorslösa gästfriheten som jag tidigare hade möts av utav marockanerna. Det sistnämnda vägde sedan tyngre och jag satte mig i bilen nervöst. De frågade nästan omedelbart om vad jag tyckte om gaylivet i Marocko. Jag blev chockad, rädd och lugn på samma gång. Jag kände ett lugn över att jag kunde relatera till dem i min bögskap men samtidigt låg faran i bakhuvudet. - Hade de uppfattat mig som gay och skulle de nu föra mig till en plats för att misshandla och råna mig? Jag funderade för ett ögonblick innan jag valde att svara uppriktigt på deras frågor. Så oerhört uppriktigt som jag kunde, det var jag noga med. Jag skulle inte bli tagen för en ynkrygg om värsta scenario skulle uppstå. Jag började ställa frågor till dem med för att se vart de stod och vad de var för några typer. Jag frågade hur det är att vara gay i Marocko. Jag märkte så tydligt att han sköljde över det tunga med sina ord. "Det är ju inte som i Europa..." började den av dom som kunde engelska att berätta. Vidare mumlade han på en oförståelig engelska innan jag hann uppfatta orden "så länge som man är lite hetero går det bra." Måste ni vara tillsammans med kvinnor frågade jag. Han vacklade innan han tyst mumlade fram ett svar som jag inte förstod. Han flörtade relativt subtilt men jag förstod intentionen efter det lilla fnisset som kom efter att han hade sagt "Vad tycker du om marockanerna då?".
Vi utbytar facebookinformation och vi kanske ska ses längre fram i veckan. Ännu en gång blir jag förundrad och rörd över detta folks vänlighet.
--------------------------------------------------
3 månaders f'ängelse kan man bli straffad för i Marocko för homosexuella förbindelser.  
 

Bröllopsbilder

Jag har som tidigare nämnt, varit hemma en runda i Sverige. Anledning till det var att en kär vän gifte sig och namngivelsen till hennes barn skulle äga rum. Brölloppet var väldigt fint och det var bra ös i festen som följde efteråt. God mat fanns det ingen brist på heller. Varje gäst skulle ta med sig sin paradrätt som bröllopsgåva. Jag tog med mig tortilla española - en spansk potatisomelett.
Under resan hann jag även spendera tid med familjen. Min storebror Patrik kom upp ifrån Lund för att hälsa på vilket var väldigt trevligt. Jag umgicks en hel del med syster Amy som ville lära sig lite spanska efter att ha haft några spansklektioner i skolan. Allför kort var dock tiden för att hinna träffa alla som man ville se.
 
Här kommer bilder ifrån bröllopet:
 Brudparet Nathalie och Jerry
 
Jag, min vän Lina, hennes pojkvän Tim och moder Birgitta
 
Lina och Nathalies dotter Inez som hade sin namngivelsedag på samma dag som bröllopet.
 
 
 
Senare på kvällen satte "partajet" igång.
 
Jag och Ellinor.
 
 
 
 

Vart är jag på väg? - A dónde voy?

Först måste jag be om ursäkt för att jag har lämna ni läsare ute i det kalla! Jag har varit hemma i Sverige under ett par intensiva dagar. Men det är ingen godtagbar ursäkt för att inte ha skrivit. Nu håller jag på att packa reväskan igen. Vart är jag på väg? En liten gåva finns i potten för den som lyckas gissa rätt!
 
 
 

Amy gästbloggar

Hej! <3 
 
 
jag heter Amy och jag e Axels lila syster. Jag är 11 år gammal, och jag gillar djur! Och de bästa bandet inom musik är helt klart One Direction! Jag älskar att rida de en av mina hobbys en annan av dem är volleyboll. Men ridning är nog bäst! Men de var allt för mig, vi kanske möts igen här på bloggen vem vet. 
 
ses!
 
 
                                                   
 

Avslutning på katalanskkursen

Nu har denna fina skara människor och jag avslutat våra studier utav katalanska. Jag hade gärna fortsatt att studera nästa kurs men kommer nu att fokusera på att få ett jobb. Sedan ska jag se om jag kan kombinera arbetet med studier. 
Näst sista dagen så tittade vi på Ice Age 2 på katalanska. Mys! Sista dagen hade vi avskedskalas och alla tog med sig något som man kunde förtära. 
Jag hade självklart tagit med mig äpplen. Jag är äppelmannen i klassen frstår ni, (l´home de les pomes) och då var det naturligt att ta med sig äpplen och äppelkaka. Mitt namn fick jag under en lektion när jag berättade att jag köper äpplen var femtonde dag. Sedan drev jag med mig själv och spann vidare på det. När vi skulle göra dialoger mellan läkare-patient ordinerade jag äpplen till exempel.
 
Jag och sköna bruden Kay.
 
 

Kyrkovalet

Genom att jag har privilegiet att bo i en demokrati så ser jag det som min skyldighet att påverka när jag har möjligheten till att göra det. Det är en ära och en stolthet för att mig att kunna rösta. Därför ska jag gå och rösta i kyrkovalet i dag. Jag tycker du gör rätt i att göra det samma. 
 

Del utav min dagbok om Manuel.

"Han är ett charmtroll den där Manuel. Så rolig många gånger fast att han inte vet om det. Jag älskar när han passionerat berättar om sina anekdoter! Någon gång ifrån ingenstans började han energiskt berätta när han hade varit ute och rest med en kompis. De hade tagit en massa foton under dagen och när de kom tillbaka till hotellet såg de en jättefin bild som de hade tagit på kameran. “Den har jag tagit” sade Manuel “Nej det har jag gjort” säger kompisen. “Nej jag!” svarar Manuel tillbaka. Det slutar med att ingen riktigt vet vem som har tagit fotot. Hur Manuel berättar denna lilla löjliga historian med ett barns entusiasm gör mig varm i kroppen och samtidigt måste jag småskratta lite. “Ahh... qué anécdota!” sa jag till honom ironiskt. “Qué malo eres!” replikerade han och tyckte det var lite pinsamt att han blivit så till sig över att få berätta sin lilla historia."

Citat ifrån Maja Ivarssons sommartal i "Sommar i P1."

"När du är på din bästa väns begravning och de spelar fel Madonnalåt inser du att i detta livet måste du bestämma själv. Här finns ingen som kan ta dina beslut. Ingen annan tänker göra din glädje eller ta dina konsekvenser. Det är bara du, du, du och ingen annan som är dig själv skyldig att försöka leva livet på ditt sätt."
--------------
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=5571073
 

En ny dag.

Hej alla läsare. Var glada. I dag är det en ny dag.
Är du ändå ledsen, så finn tröst i en kamrat, din mamma, pappa eller syskon.

Museu del disseny de Barcelona

I området Graciès finns dettadesignmuseum som är värt att ta sig en titt på om man är i området. Museet är alldeles nybyggt och än så länge står delar av museet tomt. Man håller på att förflytta föremål till lokalen och under tiden så är museet alldeles gratis. Jag har som tidigare nämnt, en fabläss för moderna konstuttryck och tyckte således mycket om det som museet hade att erbjuda.  Här nedan finner ni ett urval ur det som fanns att beskåda.
 
 

Col·lectiu gai

I kväll har jag varit på en bar som drivs av hbtq-organisation här i Barcelona som heter Col·lectiu gai. Jag pratade med bartendern och en annan man om att jag vill engagera mig politiskt. Sedan jag kom till Barcelona har jag inte varit aktiv alls politiskt sett och det är dags att jag blir det nu tänkte jag. Med det som har blivit rapporterat kring läget för hbtq-personer i Ryssland känns det än mer angeläget att engagera sig. Utifrån den studien jag gjorde om den svenska homorörelsen i Sverige kan jag relatera till en del av det som händer i Ryssland och se samband kring hur hemsk situationen såg ut för HBTQ-personer under 50-talet och framåt i Sverige. Jag som har en röst borde utnyttja den. 
De två personerna ifrån kollektivet som jag träffat hittills verkar vara två stycken vänliga själar. På fredag ska jag på mitt första möte. 

Fundació Joan Miró

God morgon alla bloggläsare där ute i cybervärlden! Jag och Axelia hann även gå på Joan Mirós museum under den veckan hon var här i Barcelona och hälsade på. Det besöket lämnade oss bägge med blandade intryck. Vissa delar av utställningen tyckte vi mycket om medan andra inte tilltalade oss alls. Att museet är värt ett besök är vi dock båda överens om. Man ska veta att konsten inte tilltalar allas smaker dock. Min bror till exempel tycker att Mirós konst är meningslös, löjlig och infantil. Jag kan inte ropa bu tillsammans med honom. Man ska dock veta att Miró står för en speciell stil.
 
Bilderna nedan är endast tagna ifrån terassen eftersom att man inte fick fotografera inne i byggnaden. Således kommer du endast att få se konst i skulpturform här nedan.
 
 
 
 
 
 
-------------------------------- 
Öppettider: Från 10 till 19 (från oktober till juni)
                 Från 10 till 20 (från juli till september)
                 Torsdag från 10 till 21.30
                 Söndagar och helgdagar från 10 till 14.30
 Pris: Vuxen: 11 €
         Rabatterat: 7 €
 
 
 

Tarragona

På fredagen kom Moa med den briljanta idén att vi dagen därpå tillsammans med en flicka som heter Olivia skule åka på utflykt till Tarragona - den stad som en gång i tiden var romarrikets viktigaste stad på iberiska halvön. Jag som vet med mig att jag gjort alldeles för få utflykter sedan jag kom till Barcelona, tackade glatt ja på den förfrågan.
Vi bestämde oss för att mötas utanför en berömd snabbtmatsrestaurang (som jag väljer att inte göra gratisreklam för) på tågstationen. Besviket och argt inser jag att Moa inte dyker upp i tid. Med den abstinensbesvär som fortfarande vilar över mina axlar så vill jag inte beskriva mer ingående i vilket sinnestillstånd jag var i. Jag begav mig med snabba och målmedvetna steg mot busstationen och tog bussen där ifrån allena. 
Utanför busstationen fanns det en skylt som indikerade att jag hade kommit till rätt stad. Det kändes tryggt och välkomnande.
Snart började det kännas ensamt och jag undrade om Olivia och Moa hade beslutat sig för att åka till Tarragona trots allt, eller om det stannat hemma efter att de hade missat tåget. Den här statyn piggade upp mig när jag kände mig lite vilsen i tillvaron.
Detta är miraklets vägg! Här tog jag ett foto efter att ha väntat på att två stycken brudar som jag trodde var tyskar skulle ha fotat klart. Men det var fel tänkt för det var ju Moa och Olivia! Vilken lycka det var att få återse de två igen! Moa och jag tittade på varandra för ett par sekunder innan vi insåg att vi funnit oss själva och varandra igen.
Vi var glada den dagen vi åkte på utflykt till Tarragona tillsammans.
Tarragona var en väldigt vacker stad som inte gjorde oss besvikna.
Inuti i kyrkan.
En glad pojke på utflykt.
Tarragonas egna flagga.
Fasad.
Det fanns en amfiteater nere vd havet.
Havet.
La platja.
 
 
Vi beslutade oss till sist att ta oss ut till denna vackra akvedukt. Efter att vi hade letat länge och väl efter den rätta bussen utan att lyckas, beslöt vi oss för att gå till fots mot monumentet. Det visade sig var en lång väg att gå. När vi såg ett söt kille vid vägkanten ta en rökpaus passade jag på att ställa en fråga som lätt insinuerade att vi ville ha skjuts. "Hoppa in" sa gulleplutten utan att tveka. Vi alla tre fascinerades av dina snälla, fina pojke. Efter att han hade lämnat av oss såg vi honom aldrig mer.
Olivia och Moa.
Olivia.
Moa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Babyn

Min baby var och hälsade på för någon vecka sedan. Jag blev utom mig av lycka. Jag saknar den där babyn. Det är så att jag har blivit fullkomligt betuttad i det lilla livet. Detta är ömsesidigt också ska ni veta. Varje gång babyn ser mig så blir han så glad, så glad. Fastän att han inte kan tala så har vi komunicerat så fint på vårt egna lilla sätt, han och jag under tiden som han bodde här. Under den tiden tror jag att jag fick lite faderskänslor. Jag ville inte göra något annat än att prata med honom och mata honom. Jag hoppas han kommer snart och hälsar på igen.

Bildanalys - 2

Eftersom att jag fick så otroligt bra respons på det inlägget som jag gjorde för ett par veckor sedan som hette "Bildanalys" tänkte jag att jag skulle ge er läsare ett liknande inlägg i samma anda. Håll till godo!
Den här gången bjuder jag på två stycken bilder. Din uppgift som är åter igen att agera bildanalytiker. Var god svara på frågorna nedan. Ge rubriken till din kommentar "Bild A" om du avser att skriva om den första bilden och "Bild B" om du avser skriva om den andra bilden. Jag tackar på förhand för ditt bidrag.
 
Frågorna:
1. Vilken är den första känsla som kommer till dig när du ser bilden?
2. Om bilden skulle representera ett samhälleligt problem, vilket skulle det då vara?
3. Kan du beskriva bilden med tre ord som sammanfattar dina intryck?
4. Vilken färg representerar bilden?
4. Om du skulle ge bilden en titel, vad skulle den heta?
 
Bild A
Bild B
 

MACBA

Alla trogna läsare vet om att jag för ett par veckor sedan hade Axelia på besök. Alla otrogna läsare vet om det nu med. Bra. Då var det avklarat. Här nedan följer bilder ifrån museet Museu d´art contemporani de Barcelona eller kort och gott MACBA.
Innan jag och Axelia begav oss till muséet ville Axelia passa på att lyxa till det. Vi tog oss upp på taket utav hotell Barceló och njöt av panoramautsikt och saftiga drinkar. Axelia slukade den ena drinken efter den andra, det verkade inte finnas någon hejd på flickans törst!
 Muséets fasad.
 
 
 Atomic love
 
 Antoni Tapiès
 Antoni Tapiès
 
 
Det var många som var trötta efter att ha besökt museet.
-------------------------------
Jag tycker väldigt mycket om kontemporär konst och blev inte besviken. Museet är kanske det som jag bäst tycker om utav alla de jag besökt hittills. 
-------------------------------
 
Inträde: 9 euro
Rabatterat pris: 7 euro (bl.a. om du är student eller har ett bibliotekskort)
 
 
 
 
 
 
 

RSS 2.0