Hjälp mig.
Se mig.
Se mig. Den jag är.
Älska mig. Som den jag är.
Låt mig släppa. Mina begär.
Låt mig bli nöjd. Med det jag har.
Få mig att varva ner. Finna ro.
Hjälp mig njuta.
Utav dig. Utav oss. Utav livet.
Escapism
He was continously looking for his haven. Where is love and affection? Where can he go next to stimulate and at the same time ease his mind?
He is in a gloomy state of mind. He is trying to see his way through the mist. He is realising that he is walking around in circles. He is attempting to make the circular path become a straight one-way road but it just keeps on turning.
Existens
Mina texter är min existens.
Ty vad skall jag annars lämna över till eftervärlden?
Jag må ha hybris eller en dödsångest. Vilket vet jag inte, kanske är de den samme.
Vad är livet värt om man icke blir ihågkommen som älskad, erkänd och berömd?
Brev till en högre makt
Varför har du försatt mig i en situation av motgång och ovisshet?
Jag vet att en del av ansvaret ligger på mig. Tycker du inte jag har försökt? Är min ansträngning inte tillräckligt god? Eller är detta ett kapitel i din outgrundliga mästarplan?
-
Det finns frågor men inget svar.
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt
Han ville tillåtas älska henne. Men där fanns en blockad inom just den sektionen utav deras relation. Deras förhållande till varandra lunkade på som vanligt. De gick på bio, åt middag och dansade balett tillsammans. Allt fortsatte som vanligt, vilket han aldrig trott varit möjligt efter att han avslöjat det som var hans största hemlighet för ett par månader sedan. Han var visserligen oerhört tacksam över att de fortsatt kunde vara vänner och att hon inte negligerat honom. Men han hade fortsatt vara olycklig. Kanske än mer olycklig än tidigare då han nu fått bekräftat en tes han tidigare litat på, men inte velat lite på, var en ren sanning. Sanningen var för svår för honom att godta. Djupt inom sig hoppades han på att att det möjliga skulle bli möjligt. Men han visste så väl att hon inte hade förmågan att älska honom så som han hade velat och han visste så väl att;
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt.
Han ville tillåtas älska henne. Men där fanns en blockad inom just den sektionen utav deras relation. Deras förhållande till varandra lunkade på som vanligt. De gick på bio, åt middag och dansade balett tillsammans. Allt fortsatte som vanligt, vilket han aldrig trott varit möjligt efter att han avslöjat det som var hans största hemlighet för ett par månader sedan. Han var visserligen oerhört tacksam över att de fortsatt kunde vara vänner och att hon inte negligerat honom. Men han hade fortsatt vara olycklig. Kanske än mer olycklig än tidigare då han nu fått bekräftat en tes han tidigare litat på, men inte velat lite på, var en ren sanning. Sanningen var för svår för honom att godta. Djupt inom sig hoppades han på att att det möjliga skulle bli möjligt. Men han visste så väl att hon inte hade förmågan att älska honom så som han hade velat och han visste så väl att;
-
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt.
Det omöjliga blir aldrig någonsin möjligt.
Pubertal men sann.
Du lever ditt liv. Jag lever mitt. Dessa två liv kommer ladrig mer att flätas samman, det vet jag. Men den sanningen kan jag aldrig godta. Mitt sinne kommer aldrig att släppa dig.
Var gång jag kör förbi dit hus hoppas jag på at du ska vara ute och promenera just då.
Var kväll målar jag upp upp fina möten med dig, var kväll säger jag till mig själv; ge upp.
Var gång jag så hopplöst önsketänker skrattar jag åt min patetiska ändock vackra tanke.
Var skrivtilfälle skriver jag en fånig dikt till din ära, som denna.
När ska min kärlekskranka själ få uppfyllas utav varm affektion?
P.S Ja, jag är medveten om att denna text är pubertal, men det bryr jag mig inte om.
Du lever ditt liv. Jag lever mitt. Dessa två liv kommer aldrig mer att flätas samman, det vet jag. Men den sanningen kan jag aldrig godta. Mitt sinne kommer aldrig att släppa dig.
-
Var gång jag kör förbi dit hus hoppas jag på att du ska vara ute och promenera just då.
Var kväll målar jag upp upp fina möten med dig.
Var kväll säger jag till mig själv; ge upp.
Var kväll säger jag till mig själv; ge upp.
Var gång jag så hopplöst önsketänker skrattar jag åt mina patetiska ändock vackra tankar.
Var skrivtillfälle skriver jag en fånig dikt till din ära, som denna.
-
När ska min kärlekskranka själ få uppfyllas utav varm affektion?
-
-
P.S Ja, jag är medveten om att denna text är pubertal, men det bryr jag mig inte om.
Klass två - En annan mans åsikt
Du som tillhör klass två.
Var aktsam. Överallt finns hat, överallt finns
knivskarpa blickar. De ser inte dig, de ser
ditt skal. Oinskränkbar unicitet är tilldelad
första klass. Du är en kopia och bör rätta dig
där efter.
Håll dig hemma. Ju mindre sedd du blir detso
mindre väcker du anstöt. Din kroppsform och
anletsdrag gör sig inte väl i det nya samfundet.
Beskydda dig själv och dina barn väl. Älska dina
barn ömt och kärt. Låt dem leka obehindrat,
men inom ramarna.
Din man skall arbeta för dig, gläds åt det. Var
tacksam att du inte kan arbeta. Se det som en
tillgång att inte få arbeta. Du har mer tid att
ägna dig åt huvudpersonerna i ditt liv; dina barn.
Lev ditt liv men gå inte över gränsen för vad
du är kapabel till att göra.
Lystring!
Du som tillhör klass två.
-
Var aktsam. Överallt finns hat, överallt finns
knivskarpa blickar. De ser inte dig, de ser
ditt skal. Oinskränkbar unicitet är tilldelad
första klass. Du är en kopia och bör rätta dig
där efter.
Håll dig hemma. Ju mindre sedd du blir detso
mindre väcker du anstöt. Din kroppsform och
anletsdrag gör sig inte väl i det nya samfundet.
Beskydda dig själv och dina barn väl. Älska dina
barn ömt och kärt. Låt dem leka obehindrat,
men inom ramarna.
Din man skall arbeta för dig, gläds åt det. Var
tacksam att du inte kan arbeta. Se det som en
tillgång att inte få arbeta. Du har mer tid att
ägna dig åt huvudpersonerna i ditt liv; dina barn.
Lev ditt liv men gå inte över gränsen för vad
du är kapabel till att göra.
Kylskåpspoesi.
förlåt men varför älskar du mig?
-
kanske kärlek vill ge dig passion
Kom och slå mig
"Kom då!"
"Kom och slå mig", skrek han. "Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet", uppmanade han den andra mannen.
"Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!"
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
"Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog" tänkte han.
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.
"Kom då!"
"Kom och slå mig", skrek han. "Slå mig riktigt jävla hårt i ansiktet", uppmanade han den andra mannen.
"Efterlämna ett stort ärr i pannan på mig, ditt kräk!"
-
Samtidigt som han skrek detta till den andra mannen förde han en inre dialog md sig själv;
"Jag kommer ändå inte lida. Jag kommer resa mig och slå tillbaka. Jag måste tänka framåt. Leva kommer jag att kunna göra, tids nog" tänkte han.
-
Han hade fel. Mannen gjorde det som han hade uppmanat honom att göra. Hans liv förkortades där och då.
Han levde i hans hjärta
Han levde i hans hjärta.
Förnekad var han.
Men inte bortglömd.
Placerad i ett litet fack i vänstra kammarens högra hörn låg han vilandes.
Efter många års förnekelse sprack hjärtat. En våldsam explosion skedde som gjorde att han bröt ihop.
Hjärtat repade sig men fick ett djupt ärr just där han legat vilandes.
När explosionen ägt rum förlöstes han. Han återhämtades, men inte helt. Det är han tacksam för. Ärrets brännande
smärta gör att han kommer att minnas.
Förnekad var han.
Men inte bortglömd.
Placerad i ett litet fack i vänstra kammarens högra hörn låg han vilandes.
Efter många års förnekelse sprack hjärtat. En våldsam explosion skedde som gjorde att han bröt ihop.
Hjärtat repade sig men fick ett djupt ärr just där han legat vilandes.
När explosionen ägt rum förlöstes han. Han återhämtades, men inte helt. Det är han tacksam för. Ärrets brännande
smärta gör att han kommer att minnas.
En ström av medvetenhet
Jag sitter här nu.
Med dig i mina tankar.
Med min historia närvarande.
Etsad fast i mitt minne.
Men det är ändå en suddig minnesbild.
Jag försöker få bilden att klarna.
Var dag försöker jag att få nyckeln till mitt förflutna för att förstå.
För att förstå mig själv, min funktion och beteende.
Tankarna virvlar runt och blir inte till något som så fint kan gå till vad "etablisset" kallar konstruktivt
handlande.
Det är djupa tankar det här. Jag är djup. Ibland vill jag bara vara ytlig. Låta livet lunka sin lilla gång utan
reflektion, utan analys. Jag kommer ändå aldrig förstå min samvaro, på riktigt känns det som så ibland. En del av mig
vill ge upp. Men inombords bär jag på en stark instinkt som säger det motsatta.
Den sistnämnda känslan är den jag i genom livet kommer att följa, det vet jag. Det är den svåra vägen, men den
striden måste jag ta.
Med dig i mina tankar.
Med min historia närvarande.
Etsad fast i mitt minne.
Men det är ändå en suddig minnesbild.
Jag försöker få bilden att klarna.
Var dag försöker jag att få nyckeln till mitt förflutna för att förstå.
För att förstå mig själv, min funktion och beteende.
Tankarna virvlar runt och blir inte till något som så fint kan gå till vad "etablisset" kallar konstruktivt
handlande.
Det är djupa tankar det här. Jag är djup. Ibland vill jag bara vara ytlig. Låta livet lunka sin lilla gång utan
reflektion, utan analys. Jag kommer ändå aldrig förstå min samvaro, på riktigt känns det som så ibland. En del av mig
vill ge upp. Men inombords bär jag på en stark instinkt som säger det motsatta.
Den sistnämnda känslan är den jag i genom livet kommer att följa, det vet jag. Det är den svåra vägen, men den
striden måste jag ta.
Du.
Du vilseledde mig.
-
Du tog in mig till din inre sfär av mystik.
-
Du höll mig i ditt grepp och släppte inte taget.
-
Jag kände mig fängslad men behandlingen i ditt fängelse var god.
-
Jag tilläts inte arbeta. En del av mig ville det, men mest av allt ville jag stanna hemma och vänta på dig. Vänta tills du kom hem så jag kunde vara nära dig och din aura, din magiska sfär av mystik.
-
Jag gav upp allt och jag trivs med det beslutet. Beslutet var nödvändigt för att jag skulle kunna närma mig ditt inre.
-
Tillsammans delade vi ett liv som visserligen innebar en del uppoffringar ifrån min sida, men lyckan som det givit
mig är större.
Länge leve länge sedan
Tiden då jag var ett barn, ett litet barn.
Jag var förtrollad av din pojkaktiga charm.
Pojke mötte pojke och skapade ett vänskapsband.
Vi lekte tillsammans och hade kul. Vi levde du och jag, där och då.
Men det var många år sedan. Nu har jag bara ett motto att tillföra dig;
Länge leve länge sedan.
PG tips - Probably the best tea in the world
Ner och upp, upp och ner.
Som i en evig karusell åker barnet fram.
Vägen upp i karusellen är spännande och fartfylld.
Vägen ner är skrämmande och jobbig.
Barnet vet att när den åker ner i karusellens dal åker den likväl snart upp igen.
På så vis njuter han av åkturen.
Som i en evig karusell åker barnet fram.
Vägen upp i karusellen är spännande och fartfylld.
Vägen ner är skrämmande och jobbig.
Barnet vet att när den åker ner i karusellens dal åker den likväl snart upp igen.
På så vis njuter han av åkturen.
Filmtips: De ofrivilliga
Stålmannen
Stålmannen
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?
När han var en liten pojke trodde han att han kunde bli stålmannen. Han trodde innerligt på att han kunde få den vackra pigan, berömmelsen och styrkan.
Nu har han växt upp, mognat enligt andras tycke. Stålmannen kan han inte längre bli. Han vet det. Men drömmen som han hade som barn, den lever kvar om än lite modifierad. Han vill fortfarande finna en vacker kvinna, han vill fortfarande bli framgångsrik och samtidigt vara en stark individ. Han vill finna lyckan.
Vägen dit är svårare nu. Den tycktes se så självklar ut då när han var barn. Nu är drömmen, visionen, suddig. Han famlar sig fram, letar bakom varje hörn. Desperat letar han. Samtidigt håller timglaset på att rinna ut.
Kommer han att nå lyckan innan hans tid är förbi och det är för sent?
Lars Winnerbäck - Du gamla fria nord
Lars Winnerbäck - Elden
Till en vän
Käre vän,
När du går nu in i mörkrets tider, minns mig då.
Jag finns inom dig och det vet du om innerst inne. Glöm inte bort att plocka fram mig då och då för att ge dig själv tröst.
Tänk inte dystra destruktiva tankar om att ingen bryr sig. Jag bryr mig, så plocka fram mig i ditt medvetna och använd mig. Använd mig som en stöttepelare.
Jag är din eviga tröst.
Misströsta inte, högmodigt ska du resa dig igen.
Käre vän,
När du går nu in i mörkrets tider, minns mig då.
Jag finns inom dig och det vet du om innerst inne. Glöm inte bort att plocka fram mig då och då för att ge dig själv tröst.
Tänk inte dystra destruktiva tankar om att ingen bryr sig. Jag bryr mig, så plocka fram mig i ditt medvetna och använd mig. Använd mig som en stöttepelare.
Jag är din eviga tröst.
Misströsta inte, högmodigt ska du resa dig igen.
