Halcyon days

Jag är en högst politisk människa. Jag bryr mig om vad som sker i min omvärld och i Sverige. Jag är nyfiken, jag vill diskutera, jag vill förändra. Under min tid i Barcelona har jag fortsatt varit politisk. Nu när jag kommit hem till Sverige har emellertid mitt engagemang blossat upp på grund av den ilska och frustration jag känner inför det område jag växt upp i. Rasismen frodas. Antifeminismen frodas. Homofobin frodas. Det påpekas ofta ifrån min "jantelagiga" umgängeskrets att jag "tvunget ska ha åsikter om allt" är "PK" eller att jag ska "gilla läget" för att "det är som det är."

Jag antar att jag har levt i en fredad zon när jag bott i Barcelona och glömt bort hur illa ställt det ser ut här hemma. Under några veckors tid har man åter igen fått vänja sig vid att folk slänger ur sig ord som neger, att killar kallar tjejer för vidriga saker eftersom att de inte klär sig som man tycker de ska, att folk snackar skit om en för sin sexuella läggning och behandlar en på ett reserverat och obekvämt sätt. Detta och mycket mer där till. Tyvärr så hade jag efter åratal av inskränkhet blivit van vid det, även om jag inte accepterade det.

 

Det verkar som att man glömmer fort och skär av skavankerna i minnet. För det är obehagligt det som nu sker. Sverigedemokraterna blev största parti i min hemort och nästan var fjärde väljare där valde att lägga sin röst på just Sverigedemokraterna. Jag skäms över att komma ifrån den orten och jag vill bara bort just nu ifrån denna plats. De har blivit så många nu, de som har rasistiska, antifeministiska och homofobiska åsikter.

 

Jag klarar inte av att hantera att ständigt bli påmind om att jag är anorlunda. Att känna nästan varje dag en stämning, antydning eller ren och skär kränkning som påminner mig om att jag är BÖG. Jag vill vara Axel som jag var i Barcelona. Den Axel som för första gången var just bara Axel, rakt igenom. Jag orkar inte ta den kampen jämt och ständigt. Jag kanske har blivit bortskämd? Nej så är det inte. Jag förtjänar det. Jag förtjänar att bara få känna mig som Axel. 

Hade jag stannat kvar här hade jag känt en moralisk plikt; att det var självklart att gå in i lokalpolitiken. Det hade inte funnits några andra alternativ. Jag har dock andra planer och påverkar där jag befinner mig och där jag kan. Men tack och hej, nu beger jag mig härifrån.