Halcyon days

Hejsan alla mina vänner!
Jag har inte bloggat på ett tag nu och sedan vi sist sågs har jag hunnit resa runt i norra Italien och besökt Bologna, Florens, Rimini, Pisa och lite andra småstäder. Dessutom har jag varit i det vackra, lilla minilandet San Marino och hängt på Malta ett par dagar. Nu sist var jag i Venedig innan jag tog flyget till Lviv i Ukraina där jag befinner mig just nu. Bilder och berättelser ifrån alla de platser jag har besökt kommer inom kort. Nu tänkte jag dock ge er lite utav mina tankar kring mina första timmar i Ukraina.

I Lviv hade jag lyckats få tag i en kille ifrån Couchsurfing som ska vara min värd under de dagarna som jag är i staden. Yura heter han. Yura hade varit vänlig nog att skicka en liten pedagogisk karta över hur jag skulle ta mig till busshållplatsen ifrån flygplatsen. Det skulle visa sig vara väldigt tacksamt. Ingen skylt eller annan information som indikerade var busshållplatsen skulle kunna finnas, fanns att hitta och man var tvungen att gå en liten bit för att kunna ta bussen.

Jag tryckte in mig bland folket på bussen och förstod inte riktigt hur betalningssystemet fungerar. Bredvid chauffören satt en man som visar sig ha hand om betalningen. En del valde att betala direkt och andra bara gick på bussen. Det är detta som gjorde mig aningen konfunderad. Mannen visade upp tre fingrar och jag förstod att det är 3 hryvnyas som jag skulle punga ut. Snabbt kalkylerade jag att det innebar att biljetten kostat mig runt 10 cent. Då insåg jag att de 20 euro jag tidigare tagit ut på flygplatsen varit på tok för mycket för de 2-3 dagarna som jag hade planerat att vistas i landet. Under bussresans gång så skickade folk pengar hela tiden fram till den ansvarige för pengarna och då förstod jag varför en del inte betalat direkt när de gick på bussen.

Genom fönstret såg jag stora betongkomplex passera förbi. Det var grått, mörkt och staden var vagt upplyst. Hade jag inte tidigare rest i Östeuropa hade denna vyn möjligen skrämt mg en aning. Fördomarna och den gnutta utav irrationell rädsla som en del skulle kunna känna vid denna synen hade jag blivit kvitt med tack vare mina föregående resor till till exempel Serbien och Rumänien. 

När jag skulle fråga min medpassagerare var jag skulle hoppa av så var föga förvånande, språkförbistringen ett faktum. Med en simulering utav en tuta på ett tåg och en liten gest så förstod mannen dock vad jag menade och gestikulerade med tydliga rörelse för att jag skulle veta vart jag skulle ta vägen. 

Efter jag kommit på den andra bussen hjälpte en kvinna mig att hoppa av på rätt ställe. Hon följde mig sedan hela vägen till min värds hus. Under tiden som vi gick pratar hon lite på ukrainska och jag på svenska. Vi förstod inte ett ord utav vad den andra sa, men vi hade det ganska trevligt ändå och skrattade lite tillsammans. Så kom så min värd Yura för at hämta upp mig. Bussresan hade tagit kanske runt 30-45 minuter och jag befinner mig nu i utkanten utav staden. Jag bor i en lägenhet som är en utav många i ett stort lägenhetskomplex som jag antar är sprunget ur den sovjetiska perioden. 

Yura hyste in mig in till hans rum där han bjöd mig på en kopp te och sedan började vi att prata om min resa och kulturer i olika länder. Självklart så ställde jag frågor om vad han ansåg om den konflikten och det krig som pågår i östra Ukraina. Han berättade att folk här känner sig oroliga eftersom att man inte vet om vad som kommer hända härnäst. Han anser att regeringen borde söka militär hjälp ifrån resten av Europa och USA för att få stopp på konflikten. Så som det ser ut nu väntar folk bara på att se vad morgondagen för med sig. Enligt honom så råder det ett stort propgandakrig i östra Ukraina där all media, både tidningar och tv är starkt proryskt. Budskapet folket matas med där är att kriget har förorsakats utav nationalistiska proukrainska rörelser i västra Ukraina medan Putin endast velat försvara den ryska minoriteten i östra Ukraina. I östra Ukraina stödjer man Ryssland och vill tillhöra grannen i väst.

Kriget i östra Ukraina är dock inte det enda problemet som landet tacklas med. Priserna har ökat dramatiskt på livsmedel och valutan har devalverats kraftigt. Samtidigt så höjs inte lönerna och Yura berättade för mig att en genomsnittslön ligger på runt 50 euro i månaden.

Jag ställer en del frågor om mänskliga rättigheter också. Jag frågor om hur det kvinnornas situation ser ut och hur homosexuellas förhållanden är. Han svarar att kvinnor har samma rättigheter som män och att man i princip inte har några homosexuella - de är fler i väst. Jag tror hans svar tyder på en brist på medvetande... 

Efter att vi samtalat ett tag går vi ut i köket där Yura föbereder en efterrätt till oss. Jag hälsar på hans föräldrar som gav ett intryck av att vara ganska barska och stillsamma. Ingen utav dom hälsade tillbaka när jag presenterade mig. Jag undrar vad de tycker om deras son intresse för andra kulturer och för att bjuda hem människor från andra länder. 

 

I morgon ska jag ut och upptäcka staden. 

 

Stay tuned!